Vårtal på Julita 2004 Cristina Prytz

Att fira valborgsmässoafton och föste maj är en gammal sed i Sverige.
Tittar man i nationalencyklopedins sidor om valborg (eller på mjölkpaketen) så står det att helgonet
Valborg har gett namn åt denna afton. Valborg levde på 700-talet och hon var en anglosaxisk furstedotter som tillsammans med sina bröder byggde upp ett dubbelkloster i Bayern. Redan under medeltiden firadesvalborgsmässoafton med sång och fest i Sverige. Ungdomar drog mellan hus och gårdar för att uppvakta med sång och dans. I gengäld skulle de av borgare och bönder få matvaror till en fest. Majvisans form var i princip alltid den samma, den inleddes med en hälsningsfras och avslutades med välgångsönskningar och tack. Om belöningen uteblev kunde man sjunga nidvisor. Fösta maj var också dagen då djuren skulle släppas ut på bete i skogen och under valborgsmäss skrämdes rovdjur och oknytt på flykten. I bygderna tändes valborgsmässoeldar och det skramlades, sköts och fördes oväsen.

Det känns verkligen härligt att få hälsa våren välkommen här, i den vackra Julitabygden. För tio år sedan stod jag här som åhörare första gången, då hade jag arbetat på museet i lite mer än ett halvår. Under de tio år som jag bodde här i bygden så lärde jag känna den här vackra gården och många spännande människor. Eftersom jag är historiker så har jag även kommit nära några av Julitas tidigare innevånare och det finns många sällsamma berättelser här från bygden. Jag tänkte idag berätta om några julita öden och jag har valt tre händelser som ägde rum för länge, länge sedan.

Den första berättelsen handlar om den stora, oövervinnliga kärleken som spränger gränser och som inte lämnar någon oberörd.

År 1704 för tre hundra år sedan föddes här på Julita friherrinnan Eva Amalia Palbitzki. Dotter till Alexander Palbitzki och hans andra hustru, Ewa Lewenhaupt. Under Amalias barndom härjade Karl den XII i Ryssland och krigen kom att påverka Amalia och hennes familj. Flera av hennes bröder deltog i kriget och några av dem dog i öster och kom inte tillbaka hem till Julita.

År 1720 anställdes en ny inspektor vid Julita, en Erik Giers. Han kom från en ganska enkel bakgrund, hans far var sergeant. Hur Amalia och Erik kom att lära känna varandra vet vi inte helt säkert. De deltog båda två under ett dop i maj 1720 och deras prydliga namnteckningar finns bevarade bredvid varandra i Julita församlings födelse- och dopböcker. Det var godsets trädgårdsmästare, Måns Collin, som bjudit dem båda till sin son Eriks dop.

Kanske lärde de känna varandra på ett betydligt mer romantiskt vis. Enligt en muntlig tradition ska Amalia ha tagit en ridtur en kall vinterdag. Plötsligt kom en vargflock över isen och Amalias häst kastade av flickan och flydde sedan hem till stallet. Amalia hade bara ridpiskan att försvara sig med mot de utsvultna vargarna. Erik som var ute här på gårdsplanen fick se hur Amalias häst kom hem ensam och anade oråd. Han kastade sig upp på sin häst och sprängde ut i full galopp för att rädda henne.

Hur det nu än gick till, så förlorade Amalia sitt hjärta till den stilige inspektorn. År 1722 skrev Amalia ett kärleksbrev till Erik som han sedan gömde noga. Ett par år senare, 1724, dog Amalias far och lämnade familjen i sorg. Erik var säkert till tröst för Amalia och det bar sig inte bättre än att hon blev gravid. Amalia lyckades hemlighålla att hon var i omständigheter. Först i april 1725 då det bara var ett par månader kvar av graviditeten, slog bomben ner på Julita.

Ewa Lewenhaupt blev vansinnigt arg och sparkade omedelbart Erik. Amalia flydde men fångades in och låstes in på sitt rum. Ewa försökte övertala Amalia att ge upp Erik, men när flickan vägrade så hotade modern att göra henne arvslös. Erik vädjade till häradsrätten om att ingripa och visade som bevis upp brevet Amalia skrivit till honom. Häradsrätten vågade dock inte göra annat än att vädja till Ewa Lewenhaupt att låta de unga ingå äktenskap. Ewa vägrade blankt och skickade iväg den stackars höggravida Amalia på en 25 mil lång resa till Västergötland. Barnet föddes och döptes i Stora Mellby och den nyblivna mamman fick sedan stanna i Västergötland på ett av moderns gods. Ewa fortsatte tjata på Amalia och försökte få henne att acceptera ett bättre parti, hon fick till och med kung Fredrik att engagera sig i frågan. Erik fortsatte dock att processa i häradsrätten som inte ville fatta beslut i frågan utan skickade den vidare till konsistoriet.

Erik och Amalia började allt eftersom inse att de aldrig skulle få lov att gifta sig, så en kulen februarinatt 1726 flydde de till Norge där de gifte sig. Nu kunde varken kungen, kyrkan eller familjen göra något, utan äktenskapet kom att accepteras. Amalias bror som blev herre till Julita, Axel Gottlieb, förlät dock sin syster och verkar ha haft en hel del kontakt med henne. Enligt en obekräftad version av denna berättelse, så ska Amalias familj ha bjudit på bröllopsfest i efterhand. Och det ska vara till det tillfället som Österåkers brudmarsch komponerades, av Eriks vän Ivan Petrej. Säkrare är dock att Amalia och Erik slog sig ner i Närke där Erik fick jobb som inspektor, de fick ytterligare tre döttrar och dessutom tre söner.

Kyrkoherden i Julita, Anders Sundelius, fick order från domkapitlet att verka för en försoning mellan Ewa och hennes dotter men han lyckades inte helt. Ewa Lewenhaupt förlät aldrig sin dotter, hon skrev i sitt testamente att om någon av Amalias syskon ville ge Amalia en större del av arvet än vad hon, Ewa, accepterat, skulle de själva bli arvslösa.

Denne Olof Anders Sundelius måste ha varit en mycket ung man när han talade med Ewa Lewenhaupt 1726. Han dyker nämligen upp som en mycket aktiv part under en rättstvist på 1780-talet. År 1781 skrev han själv i ett brev att han var 78 år gammal, född 1703 med andra ord.

Det var den stora utmarken Brännan som gav upphov till tvisten. Skogen nyttjades som betesmark, det svedjades och det kolades, där fanns ängar och ett och annat torp. Marken var så pass väl nyttjad att det istället var svårt att få tag i lite grövre timmer och ved. Skogen Brännan som låg öster om Daviken, Hedäng och Djupanboda samt väster om landsvägen mellan Äs och Jordbron och Stora Sundby (56:an) bestod mest av busk och ris.

Före 1680 hörde både Äs och Fogelsta till Julita. Godset sträckte sig från Tåkenön i väster till Geteboda i öster. När godset delades, mellan Amalias far Alexander och hennes båda fastrar, delades inte skogen Brännan. Detta betydde dock inte att skogen hörde till alla, tvärt om var det så att gårdarna ägde en andel av utmarken som stod i proportion till hur står gård de hade. Av de gårdar som hade del i Brännan hörde de flesta till Julita, några till Äs och några till Fogelstad. En gård hörde till kronan och det var Bäck. Socknens prästgård sedan 1500-talet då Erik XIV bytte till sig den gamla prästgården Gryt, mot sin rikare gård Bäck.

Under 1780-talet delades så skogsmarken mellan gårdarna, så att alla fick en egen del av skogen och än i dag kan man se många av de gränsstenar som restes mellan skiftena. Rättstvisten drog ut på tiden, den pågick mellan 1778 och 1798 och det gjordes två stora kartor över området. Mycket spännande kommer fram i vittnesmål och i handlingar. Till exempel har bönderna i Julita använt öarna i Hjälmaren som betesmark, Bäckön, Bergaön och Wäsbyön användes av respektive gårdar som betesmark för ungdjur och mindre kreatur.

Häbbla Olofsdotter från Sälltäppan berättar att hennes far vallat getter på skogen i sin ungdom och att han då såg ett arbetslag bryta äng vid Roxmo. Gästgivaren vid Stora Lövåker, Erik Pärsson, hade kört ved från skogen och bevittnat olovliga röjningar. Änkan Katarina Andersdotter i Skomakarstugan och änkan Lisa Månsdotter i Långbrostugan hade båda byggt på skogen, Lisa en lada vid en äng och Katarina en liten backstuga. Änkan Katarina kunde antagligen inte bo kvar i skomakarstugan när det kom en ny skomakare till socknen.

Ett spännande vittnesmål handlar om prosten Sundelius på Bäck och eftersom prosten är part i målet så berättar han också själv en del för rätten. Sundelius var verksam i Julita under nästan hela 1700-talet. Under Amalias äventyrligheter var han kommunister och boende i kommunisterbostället Källarboda. Så småningom blev han prost och flyttade till Bäck och man kan gott föreställa sig vilken viktig man detta var i Julita. Det var bland annat han som utbildade socknens barn, vi har haft läsplikt i Sverige sedan 1680-talet. Han såg sig säkert själv som församlingens herde vars uppgift det var att hålla ordning och reda.

I mitten på 1700-talet fick han dock bekymmer, hur han än bråkade med sockenborna så var det allt för många som genade över hans äng vid Bäck. Ängen låg lite höglänt och det var säkert lättare att gå där, än ute på de sankare delarna av ängsmarken Löten. Vägen gjorde en rejäl krok från Djupanboda till Berga och sedan tillbaka till Bäck och det var betydligt kortare att gå direkt över ängen. Allt trampande var givetvis inte bra för ängsproduktionen, så nu var prosten tvungen att hitta på något. Den briljanta lösningen som prosten kom på var att låta drängarna resa en ättehög på ängen. Stenar och grus, jord och torv lades upp i en stor hög nord, nordväst om Bäck. Och av någon anledning så verkar det som om ängen blev mindre trafikerad efter detta. Om det berodde på att man var rädd för högen, eller om den rent fysiskt var i vägen vet jag inte. Vagnar kanske en hög kunde hindra. I några vittnesmål framgår det att prostens drängar jagade efter de som försökte ta väg över ängen och det kan ju också ha avskräckt några. Jag tycker att det är ganska underbart att en prost kommer på idéen att resa en hednisk ättehög och på det viset virrar till det för senare tiders arkeologer och hembygdsforskare!

Handlingen i den sista berättelsen utspelar sig i Nybble, ett par kilometer väster om Julita gård. Där byggdes en fattigstuga av Axel Gottlieb Palbitzki, Amalias bror, år 1742. Även prosten Sundelius omnämns i dessa papper, men då som komminister. Det var församlingen, sockenrådet, som skötte administrationen av fattigvården.

Mycket tyder på att det fanns en fattigstuga redan tidigare på godset. Den som fortfarande står i dag, byggdes 1742 och användes fram till 1900-1901, då Nybble ålderdomshem uppfördes på andra sidan vägen, av Löjtnant Bäckström. Ni som vet hur fattigstugan ser ut, vet också att den inte är så stor. Under 1800-talets senare halva var den något större, för man hade slagit samman hallen och rummet till ett. Under 1870-talet ska det ha bott 6 fattighjon i stugan. Det var förestånderskan Brita-Kajsa Larsson och hennes man Lasse samt deras handikappade son Gustav. De hade varit torpare vid Granlund under en period, men det var redan länge sedan. Hesa Katrina var änka och kom från Kortebomark, ungkarlarna Anders "Sulle" Larsson och Lars Ersson, som kallades Långe Lasse hade varsin utdragssoffa i stugan. Det fanns inget bord i fattigstugan så hjonen fick sitta i sina sängar och äta. Föreståndarinnan och hennes familj hade en långbänk som de kunde sitta och äta vid. Kläder, mat och andra ägodelar förvarades i en stor visthusbod som stod öster om stugan. Hjonen hade ingen gemensam mathushållning och de fick gå till Julita för att hämta ut sitt fattiguttag var tredje månad. Då fick de mjöl, salt, ärtor och sill och var tredje dag fick de hämta mjölk i ladugården. Det stod ett magasin här på Julita gård, mitt för mejeriet på andra sidan ån, där godsets behövande kunde få ut hjälp.

Långe Lasse kom från Girtorp och han hade ett förskräckligt humör. En vinterdagdag blev han alldeles vansinnig, varför minns ingen. Han gav sig på Anders Sulle och slog honom sönder och samman. De andra hjonen flydde skräckslagna ut på backen. Långe Lasse gav sig då på inredningen i stugan och slog sönder fönsterrutorna i huset. Därefter rusade han ut ur stugan och kastade sig huvudstupa ner i brunnen. Han var så lång att fötterna stack upp ur källan. De övriga hjonen var så rädda för honom att de inte vågade gå fram och dra upp honom. Eftersom han var självmördare och dessutom hade varit så arg när han dog, vågade man inte behålla honom i likboden vid fattigstugan. Istället körde man honom ända upp till Österby där han fick ligga lik fram till begravningen.

Det finns många fler bra berättelser här från Julita bygden. Den mörkrädde nattvakten Tuten, eller Amalias brorsdotter Charlotta som försökte göra om sin fasters romantiska äventyr och fly med sin informator. Det är heller inte länge sedan kalklinbanan skramlade fram över socknen och idag är kalklinbanan ett av Sveriges viktigaste industriminnen, om man läser Riksantikvarieämbetets rapporter.

Så fortsätter historierna in i vår egen tid och in i framtiden. Liksom våren föds hela tiden nya berättelser, nya minnen och öden. Men dessa får vi spara till en annan gång, nu är det verkligen dags att låta kören stämma upp i ytterligare några majvisor och låta våren ta sin början!

Cristina Prytz 2004